HatKärlek!
Vad ska man säga? Vart ska man börja? Det är ju det här med intervaller.....
Man älskar och hatar det, man älskar att hata det och man bara älskar det. Det är som en berg och dalbana och man slits mellan hopp och förtvivlan, känslorna svallar och så svallar de en gång till. Det är ju just detta... En gång till och så en gång till och en gång till efter det...
Innan man väl drar igång är man taggad till tusen då ser man alla möjligheter som finns och man står där och frustar och vill bara iväg. Sen när halva första intervallen har passerat känner man hur energin börjar laka och då har man hälften kvar... Nu har känslorna gått från inspiration till frustration och trötthet och man börjar fundera varför man sysslar med detta frivilligt. Ännu lite närmare sluten av "ännu bara den första intervallen" när man har mjölksyra upp till ören ser man faktiskt ljuset och något visst hopp börjar infinna sig... Snart får jag vila!
Så snart du har stannat och fått vila i tio sekunder känner du att detta korta stopp var ett riktigt antiklimax eftersom du ska dra igång nästa intervall om bara femtio sekunder. Nu vet jag inte riktigt vad som sker i skallen utan det är bara att glömma och gömma alla tankar som existerar och acceptera att att vilotiden nu helt plötsligt bara tog slut, borra ner skallen, fokusera på Metallica som dånar i öronen och mata på.
Några intervaller till i ungefär samma stil som ovan.... och så är du framme! Det är nu kärleken infinner sig. Oj vad underbart det var att ta ut sig så fruktasnvärt =) Nu gör vi om detta om någopn dag igen!
Man älskar och hatar det, man älskar att hata det och man bara älskar det. Det är som en berg och dalbana och man slits mellan hopp och förtvivlan, känslorna svallar och så svallar de en gång till. Det är ju just detta... En gång till och så en gång till och en gång till efter det...
Innan man väl drar igång är man taggad till tusen då ser man alla möjligheter som finns och man står där och frustar och vill bara iväg. Sen när halva första intervallen har passerat känner man hur energin börjar laka och då har man hälften kvar... Nu har känslorna gått från inspiration till frustration och trötthet och man börjar fundera varför man sysslar med detta frivilligt. Ännu lite närmare sluten av "ännu bara den första intervallen" när man har mjölksyra upp till ören ser man faktiskt ljuset och något visst hopp börjar infinna sig... Snart får jag vila!
Så snart du har stannat och fått vila i tio sekunder känner du att detta korta stopp var ett riktigt antiklimax eftersom du ska dra igång nästa intervall om bara femtio sekunder. Nu vet jag inte riktigt vad som sker i skallen utan det är bara att glömma och gömma alla tankar som existerar och acceptera att att vilotiden nu helt plötsligt bara tog slut, borra ner skallen, fokusera på Metallica som dånar i öronen och mata på.
Några intervaller till i ungefär samma stil som ovan.... och så är du framme! Det är nu kärleken infinner sig. Oj vad underbart det var att ta ut sig så fruktasnvärt =) Nu gör vi om detta om någopn dag igen!
Kommentarer
Trackback
